strumbeck

Aftonbladet avslöjar Lidl blandar mat och sopor i sina transporter. Åkarna protesterar, men frågan är om kunderna någonsin har kunnat se någon skillnad på vad som är vad.

Vi har videokväll hos en kompis, han och jag. Vi är båda två envisa typer, griniga gamla gubbar, så det är inte lätt att komma överens om vad vi ska se. Han måste bara se en svår film om vi också ska se en amerikanare. När det gäller amerikanare har vi ganska ömsesidig smak: thrillers i stil med Firman eller Ingen utväg, Kevin Costners enda lyckade insats. Här är problemet av praktisk karaktär, att hitta något som ingen har sett som tar mindre än en halvtimme att tanka på Pirate bay och som har fått mer än 7 i betyg på IMDB (Vi är väldigt noga med de två principerna, de av någon anledning utgör fundamentet för vår videokväll).

När det gäller svåra filmer så är det svårare. Han måste se Bergman eller Tarkovskij. Absolut inget amerikanskt drama. Jag har svårt att bli sugen på en svåring överhuvudtaget (men jag gillar det oftast när den väl är igång). Så det tar ungefär en timme av diskuterande letande att hitta två filmer att ladda ner. (Ett sidospår är att dunka in hela Lasermannen-serien eller Upp till kamp som ingen av oss har sett. Sidospåret läggs dock ner då det Lasermannen inte finns tillgänglig vare sig på Pirate bay eller DC++ och att jag har gört två avsnitt av Upp till kamp när min sambo har kollat medan jag har facebookat). Det blir Tarkovskijs Offret, filmen han spelade in med svenska skådespelare och Sven Nykvist som fotograf, och Disturbia. Vi börjar förstås med Offret, båda är överens om att alltid börja med svåringen.

Jag orkar inte riktigt lyssna på dialogen men tycker om Svens foto. Min kompis börjar mer och mer skruva på sig. Han gillar inte dialogen. När Allan Edwall säger “Jag samlar på oförklarliga ögonblick” står han inte ut längre. Måttet är rågat. Tarkovskijs superreligiositet utgör kontexten. Jag protesterar inte utan stänger också gärna av, även om jag ogillade dialogen av andra orsaker (dess sövande effekt snarare än upprörande).

Tillbaka till datorn. Nu kan vi inte se amerikanaren eftersom vi inte har sett en svåring. Tillbaka till sidospåret. Lasermannen finns plötsligt på DC++ och har fått 7,7 i betyg på IMDB. Upp till kamp har hela tiden funnits att strama på SVT:s hemsida. Jag argumenterar för Lasermannen eftersom jag har sett del 1 och det är bland det bästa jag har sett.

“Det är ett fantastiskt porträtt av en mördare och av en tid av hat i Sveriges historia”, säger jag och citerar E-type, som läste boken innan han chockattackerade Bert Karlsson på melodifestivalen för ett par år sen.

“Upp till kamp verkar bättre”, säger min kompis.

Så där håller vi på tills någon tröttnar först och nu blir det jag. Som tur är är min kompis stingslig när det gäller det mesta, och bilden är på Upp till kamp är för dålig. Klocklan är nu över tolv och det börjar bli dags att komma till skott. Inte så mycket att orda om, berättelsen om Ausonius rullar igång.

Under hela filmen så säger vi saker som “Det är ju skönt att det har hänt så mycket i Sverige sedan dess” och “Nuförtiden skulle det ju vara omöjligt för ett skinhead att sitta med full mundering på tunnelbanan.”

Ett par dagar senare befinner jag mig i ett samtal på jobbet med en 48-åring som ska börja på komvux. Hon berättar att skolan är bra, och hoppas att det är bättre än änr hon pluggade till undersköterska, för då var det så slapp stämning och många som kom försent.

“Inte för att vara sån, men det var ju mest invandrare som kom försent”, säger hon.

“Eeh, ok?”, svarar jag med en frågande ton vilken ivrigt får henne att vilja förklara sig:

“Nämen alltså... Det ÄR ju SÅ. Invandrare HAR ju sämre tidsuppfattning. Och det är ju inte så konstigt egentligen, jag menar, de kommer ju direkt från djungeln, så det är ju inte så konstigt. De har ju inte det här som vi är uppvuxna med, som dagis och skola och så...”

Jag försöker att gripa efter något i denna konstiga kaskad av skitig sörja som sprutar ur henne, men det är svårt att sortera, det vinns så många trådar att haka på.  

“Nej, nej, nej, jag tror att det i så fall handlar om kulturella skillnader”, svarar jag, “att vi i Sverige har en mer rigid tidstradition och är mer känsliga för att komma försent och så.” En nästan lika konstig replik som jag skulle ha hatat i alla andra sammanhang, men som jag i detta faktiskt är rätt nöjd över att hå kläckt ur mig i denna bråda situation.

Senare på eftermiddagen pratar jag med en annan kollega, som är politisk flykting från Etiopien. En dag 1984 så kom regeringens soldater hem till henne. De var maskerade. Familjen skulle precis äta middag när de hämtade hennes man, som hon inte har sett sedan dess.

“Amnesty, säger att det inte är säkert att han är död, men jag har slutat hoppas för länge sen”, berättar hon i samma kök som jag tidigare var fast med idioten i.

På några sätt skiljer sig dagens Sverige från Lasermannens tid. På den tiden gick Folkpartiet ut ur tv-studion när Ny demokrati klev in genom dörren. Idag driver de samma politik. På några sätt har det inte hänt någonting, det är samma rasism man hittar när man lyfter lite på stenar här och där.

Som gammal vänsterkille, anarkist, syndikalist, knegare, fackmedlem, utomparlamentariker, första majdemonstrant, vänsterpartist, reclaimare, FI-supporter och miljöpartist (och kanske t om socialdemokrat) finns det vissa basala do’s and don’ts. Fundamentalt är att tycka om DN Kultur, men inte DN:s ledarredaktion. Det gör jag. Men fram till nu har jag burit på en liten hemlighet. Som bara måste ut: jag kan inte låta bli att tycka om Peter Wolodarski.

Eller tycka om och tycka om, förresten. Det är svårt att formulera mina känslor. Det är inte så att jag imponeras av hans skicklighet. Det finns många skickliga högerdebattörer. Till exempel Reinfeldt, som när han kom fick svenskarna att tänka att man kanske inte behöver vara rik eller över 60 för att vara moderat. Han är skicklig, men jag tycker ändå inte om honom.

Det är förstås heller inte Wolodarskis åsikter, jag tycker inte att han är så ung men ändå så klok. Inte alls, det är lite för mycket valfrihet och för lite strukturer för min smak. Det är inte heller så att jag tycker att han verkar vara så himla skön på något sätt, jag skulle inte vilja vara kompis med honom. Det jag försöker beskriva är någonting annat.

När han sitter där i morgon-tv med för lite för stor kostym, utan att för den skull vara kort i rocken, så kan jag inte låta bli att känna för honom. (Det är inte det att han är söt, det skulle vara alldeles för förminskande.) När han kritiserar alliansens sätt att nedmontera fastighetsskatten, han är förstås inte för skatten som idé (och här kommer nästa avslöjande, det är jag inte heller säker på att jag är), men kritiserar alliansens genomförande och visar hur dåligt det har blivit, då är han bara bra på något sätt. Mogen, lung, genomtänkt. Han pratar ärligt, äkta men inte överengagerad, han förkroppsligar sina idéer. Han är oförutsägbar. Han är trevlig. Jag gillar Peter.

Jag tror att jag har kommit på varför begreppet livspussel är så irriterande. Inte bara för att det är ett modeord utan för att det beskriver ett så väst-världsligt lyxproblem. Livspusslet är egentligen ingen klassfråga, i dess ursprungligen tänkta betydelse är det lika svårt att få ihop det för oss allihop, förutsatt att man har det ganska bra. Landsbygd såväl som storstad, förort såväl som city, falukorv såväl som fisksoppa, dart med grabbarna såväl som golf, hockeyträning, syjunta, kvartssamtal, möten, GI, bartömning, ikea, takläggning, orientering, fika, föräldrakooperativ, bensinskatt, köksrenovering, vinprovning, ny mobil, spa, vitvaror. Det är lika jobbigt för djursholmaren att besiktiga sin dyra bil som för tumbaren att besiktiga sin ganska dyra. Men förutsättningen för livets pussel är att man har ett bra liv att pussla med.

I SVT:s Argument (13/9) diskuterades Centerpartiets förslag om höjd bensinskatt. Som vanligt i tv-debatter så var den rätt så värdelös. De två som hade något intressant att komma med (eller troligtvis hade det, vi tittare fick inte riktigt reda på vad de hade att komma med på grund av att de två moderatorerna lyckades avbryta dem hela tiden) var Ulf Perbro från branschorganisationen Bil Sweden och forskaren Per Kågeson. Hade de fått vara ensamma i studion hade man kunnat pressa Kågeson med frågan “vad får en höjd bensinskatt för regionalpolitiska konsekvenser, med tanke på alla landsortsbor som är bilberoende och inte erbjuds några vettiga alternativ?” och Perbro med frågan “Hur ska vi någonsin kunna klara den globala uppvärmningen om vi inte höjer skatten på fossila bränslen, hur ska efterfrågan på miljöbilar öka?” Centerpartisten Marie Wickberg tyckte ungefär som professorn men var lite sämre på att verbalisera, men värst av alla (programledarna inräknat) var Kristdemokraten Lennart Sacrédeus. Sacrédeus representerade perspektivet av livspussel. Åååh det kommer att bli så dyrt att skjutsa till fotbollsträningen.

Kära Lennart Sacrédeus. För oss som inte tror på Gud, och som därför är oroliga för det reella 500-gradiga helvete som vi har framför oss här på jorden inom två generationer, är det svårt att förstå hur det ens ska vara möjligt att träna fotboll överhuvudtaget i framtiden. Existenspusslet först, sen livspusslet.

Det stora facecommunityt ger oanade möjligheter, mitt tidigare intresse att spotta kändisar har nu fått en ny dimension och övergått till kändispokening. Topp fem hittills pokade:

Bingo Rimér

Alexander Bard

Adam Alsing

Jonna Bergh

Carl Schulman

Ingen har pokat tillbaka ännu.

Efter att ha sett mitt livs första hela avsnitt av Idol måste jag hålla med de få (?) som menar att programmet är bra underhållning. Åtmnistone uttagningarna. Dels är det förstås roligt att se folk göra bort sig, se bara på Dolda kameran. Sen är det ju också roligt att se folk som är bra på att sjunga få beröm för detta. Det roligaste av allt med programmet är dock utan tvekan jurymedlemmarna. På sitt podium pöser de ut åt alla håll och kanter, så självgoda och samtidigt så pinsamt dåliga på musik. Till acapellaframträdandena nickar de alla i olika takt, han som i Aftonbladets lördagsintervju berättade hur svårt det är att gå ner i vikt känner feelingen med en bekymrad min, han som borde gå ner i vikt sitter bestämd och funderar på om han har hört någonting bättre sen han upptäckte Petter och Kishti, en tolvåring som har kidnappat en 43-årings kropp, söker de andra med blicken, kanske för att se vad man ska tycka?

Kanske är Idol deras enda chans till maktutövande i livet. Antagligen inte, men varför måste de i så fall njuta så mycket av den nu när de har chansen? I dagens avsnitt är den fete, han som inte gick ner i vikt i Aftonbladet, tvungen att elda upp en biljett. Tolvåringen skäller ut en mörkhyad kvinna och menar att hon har varit i Asien och vet hur de sjunger där. Den smale, som hade svårt att gå ner i vikt i Aftonbladet, ser alltjämt till att komma sist till tals. Bollen ligger hos honom. En 17-åring från Limhamn skakar medan han drar ut på det och ser så bekymrad ut som han bara kan innan han, efter att pliktskyldigt ha sagt någonting nedlåtande om 17-åringens utseende, slätar över det hela med "du är med" eller "vi ses i Stockholm". Han har svårt att dölja sitt stånd bakom bordet på podiet.

I den fria televisionen pratar Ehrenborg som alltid så intressant om kapitalismen och religionen. Skulle inte tro att jag slår över, Idol är ju så underhållande.

P g a mitt ändrade liv måste jag gå upp halv sex på morgonen och cykla till centralen några gånger i veckan. Där delas Svenska Dagbladet ut gratis. Det var ett tag sen jag läste Svenskan, men gårdagens möte bjöd på riktig underhållning, nämligen Stefan Spjuts tokdiss av Bengt Ohlssons roman Hennes mjukaste röst (Albert Bonniers förlag). Jag vet inte vem Stefan Spjut är, av språket att döma är han ca hundra år gammal och har inte setts utanför den litteratur-vetenskapliga institutionen på Uppsala universitet de senaste åttio. Han tycker inte om Benke Ohlsson och inte heller det svenska författarsamhället, eller vad sägs om: "'Gregorius' är en av det här sek­lets mest överskattade svenska romaner; inkännande och för all del en festlig och djärv bokidé, en litteraturhistoriskt stimulerande utgångspunkt, men en artificiell och parasitär text; städad och motståndslös. Det är föga förvånande att den belönades med ­Augustpriset".

Det mesta regnar bort, det är bara inse att sommaren är borta för den här gången. Här är Strumbecks sammanfattning:

Sommarens...

...Fiasko: Vädret.

...Don’t believe the sommardricka-hype: Grolsch.

...Believe the sommardricka-hype: Lés fumées blanches.

...Baksmälla: Den danska roliganens, söndagen den 4/6.

...Sommarplåga: Måste ha varit "Dunka mig gul o blå" som jag dock aldrig har hört. Hörde eller inte "Boten Anna" förra sommaren.

...Intellektuella debatt: “Deckare är skitlitteratur”: Brunner mot deckarsamhället. Alternativt “Lägg ner Uppsala universitet”: Rothstein mot.. Eeh, ingen. Alternativt “Lägg ner SJ”: Marcus Birro mot... Eeh, alla?

...Comeback: Leila K på Marie Laveau.

...Avsked: Bergman, RIP.

...Utskåpning: Valencia -Elfsborg: 3-0. 

...Otippade framträdande: Orup på Pop Dakar eller Gustav Gelin på Stureplan.se.

...Svensk: Mustafa Mohammed, när Mustafa springer stannar Sverige, När Mustafa talar tystnar Sverige (hata alla falska Kenyaner!).

...Upptäckt i Stockholm: En pizzeria/kebab som ser mycket anspråkslös ut utåt, men som har sjukt goda kebabrullar med påbeställningsbakat pizzabröd på Fridhemsplan.

...Istället för bostadsrätt: Ekolådan.

...Mediaälskling: När Susanna Kallur sa att hon ska vräka sig fram.

...Artist: Måste väl ändå vara Juvelen.

...Sommarpratare: Eftersom inte Fredrik Birging fick en timme i år heller blir det Martin Kellerman, vilken oanad emotionell sida!

...Kollektiva psykos: Facebook.

...Kollektiva feelgood: Prideparaden.

...Favoritprodukt på apoteket om de hade funnits på apoteket: Heroes blåa öronproppar, US-import.

...Intolerans: Advokaten som gick runt med ansiktsmask för att grannen röker i sin trädgård.

...Kontrollbehov: Advokaten som stämde grannen för att hon röker i trädgården. Och vann!

...Mattrend: Energivegetarian. 

...Korv: Mergues.

...Hatattack: Yxmannen på RFSL.

...Hjäte: Karin som drog bort yxmannen på RFSL.

...Bar: Rosa Drömmar.

...Kvinnorförnedring: Stureplansprofilerna.

...Rättsskandal: Friandet av stureplansprofilerna.

...Författare: Jonathan Safran Foer.

...Spel: Guitar Hero o Stockholmsspelet.

...Skor: Sukiyaki istället för Kedsen.

...Jubileum: Nöjesguidens 25-års och mitt eget 30-års.

Jag trodde att det här var en myt. I Köpenhamn 1988.